Captivating exploration of body parts and dance

There is not a single straight line in the concept Kneeding by the Swedish-Dutch Jefta van Dinther. During 50 minutes it is as though the three male dancers turn their bodies inside out, examining them through peculiar movements. The muscles knead, roll and change the conception of every part of the body in a continuous flow that also includes the muscles of the face.

The audience sits along three sides of the stage, close to the dancers and with an overview of each other. It is sometimes as amusing to study the reactions of the other spectators as the choreography itself. Because it is impossible to not be affected by it in its distinct physical form. The long trunk of Jefta van Dinther, the expressive mimicry of Frederic Gies and the contorted upper body of Thiago Granato send signals straight into the body of the viewer.

Kneeding is a word game between ‘kneading’ and ‘needing’. The piece is an investigation of some specific ideas, where method and system provide the choreography itself. The process becomes the performance.

But it is far from dry, rather unusually expressive. The dancers interact with some form of agreements and gazes but keep their own individual expressions. For some brief moments they touch each other curiously: a back, a knee.

At some moments one might discern irony, like when the trio moves across the diagonal in slow-motion, reminiscent of tense athletes on their way to the goal.

The movements are not illustrative, however, even if they could be read as grotesque. But after a short pause against the wall the sound-score of David Kiers becomes stronger and more rhythmic. The dancers then suddenly start to communicate with gestures and mouths that form soundless words, turned toward each other and the audience.

Kneeding lets the ripples of movement move from the feet upwards, from the first, intuitively probing step until it reaches a kind of intellect that still remains dependent on the physical tool of the dancer.

The trio curiously manages to conjure both the inside and outside of every movement with a concept that consequently digs into a few questions. At Weld dance is being re-examined – it is captivating and fascinating.

Freely translated from
Anna Ångström, Svenska Dagbladet 25.11.2010

_________________________________________________

Medryckande utforskning av kroppsdelar och dans

Det finns inte en enda rät linje i svensk-holländaren Jefta van Dinthers koncept Kneeding. Under 50 minuter är det som om de tre manliga dansarna vänder ut och in på sina kroppar och synar dem genom egenartad rörelse. Musklerna knådar, rullar och förändrar uppfattningen av varje kroppsdel i ett ständigt flöde som även involverar ansiktsmuskulaturen.

Publiken sitter runt tre sidor på scenen, nära dansarna och med överblick över varandra. Det är ibland lika roligt att studera åskådarnas reaktioner som själva koreografin. För den är med sin påtagligt fysiska form omöjlig att inte påverkas av. Jefta van Dinthers långa bål, Frédéric Gies expressiva minspel och Thiago Granatos förvridna överkropp sänder signaler rätt in i betraktarens kropp.

Kneeding är en ordlek med knead, som i knåda, och need, som i behöva. Stycket är en undersökning av några specifika idéer, där metod och system ger själva koreografin. Processen blir föreställningen.

Men det är långtifrån torrt, snarare ovanligt uttrycksfullt. Dansarna samspelar med någon form av överenskommelser och blickar men behåller sina individuella uttryck. I några korta moment rör de nyfiket vid varandra: en rygg, ett knä.

Vid ett par tillfällen tycker man sig skönja ironi, som då trion i slowmotion över diagonalen påminner om överspända idrottsmän på väg mot mål.

Rörelserna är dock inte illustrativa, även om man kan läsa dem som groteska. Men efter en kort paus mot väggen blir David Kiers ljudbild allt starkare och mer rytmisk. Då börjar dansarna plötsligt kommunicera med gester och munnar som formar ljudlösa ord, vända mot varandra och publiken.

Kneeding låter rörelsevågorna förflytta sig från fötterna och uppåt, från det första, intuitivt prövande steget till ett slags intellekt som likväl är beroende av dansarens fysiska redskap.

Trion lyckas på ett märkligt sätt trolla fram både insidan och utsidan av varje rörelse i ett koncept som konsekvent borrar i några frågeställningar. På Weld sätts dansen under lupp – det är medryckande och fascinerande.

Anna Ångström, Svenska Dagbladet 25.11.2010