van Dinther GRIND

The first ten minutes are a test. No doubt for the dancer and choreographer Jefta van Dinther himself, but now I thought of myself. It is almost pitch dark in the blown out concrete shaft that is Weld's stage. Night-vision is a strange thing: one starts to judge distances and proportions inaccurately. I notice it, but the eye has difficulty in keeping up and correcting. In the soft pitch-black darkness, I discern two bodies in some sort of struggle, but slowly realizes that it is in fact one human body and a dark bundle, which could be another human – in some sort of condition, in some sort of bag.

It continues and continues. Eventually, a new sequence where van Dinther is more visible: he pulls and arranges electrical cables, finally standing, letting his back bounce against the wall. Again and again, quicker, turning into a kind of jerking that pushes him further and further down until he lies jerking on the floor, closer to the audience.

GRIND means grinding, powdering, crushing, pressing to the ground. Also sharpen and hone, as well study. I look it up when I get home, and, yes, in GRIND there is grinding and crushing. The darkness is pulverized, as is my own vision. The music by David Kiers and Emptyset is choppy, somewhere between monotonous techno and alarm signals. The lighting design by Minna Tiikkainen is an interlacing of light minimalism and darkness maximalism.

But, somewhere, twenty minutes into the performance - which is about 45 minutes – I start to make associative connections: the dangers of sailing in the dark, the mechanics of the electro-torturer, Abu Graib-horrors. When one cannot find one’s way, as in a black cell. The human bundle, the electrical cords, the whiplash sounds from the beginning all fall into place.

Perhaps it is really not what Jefta van Dinther has in mind when he shakes, trembles, vibrates in a several minutes long sequence with his back towards us. The dancer/choreographer here becomes an initiator of sound- and light-images, where he himself slips out of focus in favor of the picture. In which he, nevertheless, is included. The light and darkness dances, the image lurches and I get sucked into it. As if defeated, my initial skepticism notwithstanding. Out in the rain-soaked and sparkling Christmas-street, it feels like I've been in another country. And I certainly have.

Freely translated from
Margareta Sörenson, Scenbloggen Expressen, 16.12.2011

_________________________________________________

Van Dinther GRIND

De första tio minuterna är en prövning. Utan tvivel för dansaren och koreografen Jefta van Dinther själv, men nu tänkte jag på mig. Det är nästan kolmörkt i det nedsprängda betongschakt som är WELD:s scen. Mörkerseende är en underlig sak, man börjar bedöma avstånd och proportioner fel. Märker det, men ögat har svårt att hänga med och korrigera. I det mjukt becksvarta urskiljer jag två kroppar i någon slags kamp, men inser sakteliga att det är en människokropp och ett mörkt bylte, som kunde vara en människa. I något slags skick. I någon slags säck.

Det pågår och pågår. Så småningom ny sekvens med van Dinther mer synlig, han drar och fixar med elkablar, står till slut och låter sin rygg dunsa mot väggen. Om och om igen, snabbare, det övergår i ett slags ryckande som trycker honom allt längre ner tills han ligger ryckande på golvet, allt närmare publiken.

GRIND betyder mala, pulvrisera, krossa, trycka till marken. Också slipa och vässa, samt plugga, sprängläsa. Jag slår upp det när jag kommer hem, och, jo, här mals och krossas. Mörkret pulvriseras, och mitt eget seende också. Musiken av David Kiers och Emptyset är hackig, någonstans mellanmonoton-techno och larmsignaler. Ljusdesignen av Minna Tiikkainen är en väv av ljusminimalism och mörkermaximalism.

Men, någonstans, tjugo minuter in i verket – som är ca 45 min – börjar mina associationsbanor mötas: mörkerseglingens osäkerhet och eltortyrens mekanik, Abu Graib-fasor. När man inte kan orientera sig, som i en svart cell. Människobyltet, elsladdarna, de inledande piskrappsljuden faller på plats.

Kanske det inte alls är vad Jefta van Dinther tänker på när han i en flera minuter lång sekvens darrar, skälver, vibrerar med ryggen åt oss. Dansaren/koreografen är här en igångsättare av ljud- och ljusbilder, han själv glider ur fokus till förmån för bilden. Där han dock ingår. Ljuset och mörkret dansar, bilden kränger och jag sugs in i den. Liksom besegrad, min inledande skepsis till trots. Ute på den regnvåta och julglittrande gatan känns det som jag har varit i ett annat land. Och det har jag ju.

Margareta Sörenson, Scenbloggen Expressen, 16.12.2011